.png){kind=logo}
Att förlåta sig själv – sakta, försiktigt, på riktigt
- Pierre Andersson
- för 4 timmar sedan
- 2 min läsning
Ingen har dömt mig hårdare än jag själv.
Ingen har sagt så elaka saker till mig som den röst jag burit inuti.
“Du är svag.”
“Du överreagerar.”
“Du borde ha klarat det.”
“Det är ditt fel.”
Så lät det, länge.
Kanske känner du igen det? Den där inre domaren. Obarmhärtig.
Och det värsta var: jag trodde att det var jag.
Att det var sanning. Att jag var alla de där sakerna.
Men det var inte jag.
Det var rädsla. Skam. Ouppklarad sorg.
Och för att orka, riktade jag all ilska inåt. Det kändes tryggare så.
Lättare att hata sig själv än att känna hela smärtan.
Lättare att klandra än att sörja.
Att börja förlåta sig själv var inget beslut jag tog en dag.
Det var något som kom smygande.
Först som en viskning. En liten öppning:
“Tänk om du inte förtjänade allt det där du sa till dig själv?”
“Tänk om du faktiskt gjorde så gott du kunde, med det du hade?”
Och plötsligt blev något möjligt som jag aldrig trott:
Medkänsla.
För mig själv.
Jag började se den person jag var då – inte som värdelös eller svag – utan som rädd. Utsliten. Ensam. Vilsen.
En människa som kämpade i motvind utan karta.
Och jag började prata med mig själv på ett annat sätt.
Inte för att det kom naturligt – men för att det behövdes.
Istället för “du borde ha fattat bättre” sa jag:
“Du visste inte då, det du vet nu.”
Istället för “du förstörde allt” sa jag:
“Du försökte bara överleva.”
Istället för “du är en börda” sa jag:
“Du är värd att bära med kärlek.”
Det är inte lätt.
Ibland faller jag tillbaka i gamla tankemönster.
Skulden smyger sig in. Skammen river.
Men nu märker jag det snabbare.
Och jag påminner mig:
Jag får vara snäll mot mig själv, även när jag faller.
Förlåtelse är inte en engångshandling.
Det är en daglig rörelse.
En mjuk blick i spegeln.
En hand på bröstet och ett stilla “jag ser dig”.
Det är att låta det gamla finnas – utan att låta det definiera.
Jag tror att vi alla bär något vi önskar ogjort.
Ord vi inte borde sagt.
Val vi inte visste konsekvenserna av.
Gränser vi inte satte.
Tårar vi aldrig släppte ut.
Men vi gjorde så gott vi kunde.
Och det är okej att släppa taget nu.
Att välja kärlek framför självförakt.
Att säga:
“Jag var där. Men jag är här nu. Och jag tänker inte fortsätta straffa mig själv för att jag en gång gick vilse.”
Så till dig som fortfarande bär skuld:
Du har burit nog.
Du får sätta ner det nu.
Du får börja om – inte från noll, utan från mjukhet.
För du är inte summan av dina misstag.
Du är summan av ditt mod att fortsätta älska dig själv, ändå.
Med förlåtelse,