När det långsamma börjar läka – om att hitta tillbaka till sig själv

Efter att man kraschat, tror man lätt att återhämtningen ska vara rak. En plan. Ett recept. Något som följer punkterna:

1. Vila

2. Prata

3. Bli bättre

4. Gå vidare
   

Men så fungerar det inte. Inte för mig. Och kanske inte för dig heller.

För mig har återhämtningen varit allt annat än rak. Den har varit ett virrvarr. Ett steg fram, två tillbaka. Dagar då jag känt hopp. Och dagar då jag inte ens orkat ta mig upp ur sängen. Dagar när jag har känt "nu vänder det", och kvällar där jag stirrat in i väggen och tänkt: "Jag kommer aldrig bli hel igen."

Men det händer något, till slut. Inte som ett plötsligt ljus. Mer som en viskning. Som en liten inre röst som sakta börjar höras igen:

"Du är här. Du andas. Du finns."

Och det räcker.

Jag minns första gången jag skrattade igen på riktigt – du vet, så där från magen. Det var inget särskilt. Bara ett samtal med en vän där jag för en stund glömde min oro. Och efteråt började jag nästan gråta, för jag insåg att det där skrattet varit borta så länge. Att något höll på att komma tillbaka.

Jag började lägga märke till små saker.

Att solen faktiskt värmde. Att musik kunde kännas igen. Att en kopp kaffe på balkongen inte behövde ha någon större mening – och ändå gav något.

Jag började gå långsamma promenader. Inte för att "träna", inte för att "vara duktig", utan bara för att det var det enda jag orkade. Jag började skriva ner tre saker varje dag som var okej. Inte fantastiska, inte livsomvälvande. Bara okej.

En gång skrev jag:– Jag duschade.– Jag svarade på ett sms.– Jag grät, men inte hela dagen.

Och vet du vad? Det var en seger.

För så ser det ut. Att ta sig tillbaka är inte att bli som man var innan. Det är att bygga en ny version av sig själv. En som inte bär allt ensam. En som inte ignorerar sin trötthet. En som förstår att “jag orkar inte” inte är ett misslyckande – det är ett meddelande. Från kroppen. Från själen.

Jag trodde länge att jag var svag. Idag vet jag att jag var stark – för jag stannade kvar. När allt i mig ville fly, valde jag att stanna. Och nu, ett andetag i taget, väljer jag att leva.

Inte bara överleva. Utan leva. För min skull.

Och det, mina vänner – är början på något vackert.

Med värme, //P