När hoppet känns farligt – och drömmarna börjar viska igen

Det var länge som jag bara försökte överleva. Dag för dag. Timme för timme. Inga stora planer. Inga visioner. Bara ett fokus: ta mig igenom.

Och ärligt talat – det var nog det mest modiga jag gjort. Att orka stanna kvar i en värld som kändes tung, tom och övermäktig. Att inte ge upp, trots att allting inom mig skrek att jag var färdig.

Men sen kom en ny sorts rädsla. Inte för att jag skulle gå under. Utan för att jag kanske... skulle orka leva. På riktigt.

Det är svårt att förklara för någon som inte varit där. Men att börja känna hopp efter en lång period av psykisk ohälsa – det är skrämmande. För hoppet väcker förväntningar. Och förväntningar kan leda till besvikelser. Och besvikelser har man redan fått fler än man orkar räkna.

Jag minns den första gången jag skrev ner en dröm igen. Det var inget stort – bara en tanke: “Tänk om jag skulle våga söka den där kursen. ”Och direkt efter: “Nej, jag kommer ändå inte orka.”

Så är det ofta. Hoppet väcks. Rädslan svarar. Drömmen viskar. Självkritiken skriker.

Men ändå – jag skrev ner det. Och någonstans där, mitt i rädslan, kände jag något nytt: en gnista. En påminnelse om att jag fortfarande hade längtan kvar i mig. Att det fanns något där inne som inte gett upp. Som ville mer än bara överleva.

Jag tror att vi alla har det där inom oss – ett litet frö. Det kan ligga tyst i månader. År. Men det försvinner inte. Det väntar på rätt tid, på tillräckligt mycket trygghet för att våga gro.

Och idag? Jag är inte där än. Inte vid “allt är möjligt”-stadiet. Men jag är vid “kanske ändå?” Vid “jag testar”. Vid “vi får se vad som händer”.

Jag har börjat göra saker för min egen skull. Inte för att duga. Inte för att bevisa något. Bara för att det får mig att känna mig levande. Jag har börjat se mig själv i framtiden – och inte bara i kamp.

Och vet du vad? Det är en revolution. Att kunna säga: “Jag vill.” “Jag längtar.” “Jag drömmer.”– och mena det.

Så till dig som fortfarande lever i det tunga: du behöver inte tvinga fram något. Bara lyssna. Låt det få ta tid. Och när du en dag hör något inom dig viska “tänk om…” – stanna kvar en stund i det. Det är inte farligt. Det är början.

Du är inte dum som hoppas. Du är inte naiv för att du längtar. Du är levande.

Och du förtjänar ett liv där du får drömma högt igen. Inte trots att du varit trasig. Utan för att du har kämpat dig hit.

Med ömhet,

//P